Vaken igen . .
Jag finner verkligen ingen ro på kvällarna längre. Under arbetsdagarna längtar jag hela tiden hem till min varma och underbara säng, med Daniels armar om mig. Men så fort vi släcker lampan och det är dags att sova blir jag super-pigg och kan verkligen inte sova. Varför är det så?
Sitter i data-rummet och tittar ut över kära brandbergen. Minnena glider tillbaka till inflytten här. Jag och pappa flyttade över alla saker en vinterkväll . . tänk vad tiden går fort. Och jag ser precis samma sak utanför fönstret som jag såg då . .
Varför, varför och återigen VARFÖR kan jag inte bara gå vidare? Jag är trots allt 19 år. Varför kan jag inte bara acceptera det faktum att allt har sitt slut? Det är klart att tiden innan var helt underbar. Jag hade en familj, en underbar familj som alltid fanns där för mig, ocg vi var alla samlade. Jag hade en bästa vän jag trodde skulle finnas vid min sida föralltid, för hon var min andra hälft och vi har alltid haft kul tillsammans, till och med när vi gjorde ingenting.
Nu är allt borta och jag kan inte ens släppa taget. Det bästa jag kn göra nu är att försöka få tillbaka de människor jag bryr mig om, och släppa taget om de jag verkligen inte litar på . .
Jag lovar att jag inte ska sluta försöka . . 
