Rädd . .

Har kommit in i en jätte jobbig period. Jag tänker på döden väldigt ofta och är livrädd. Det började när jag fick reda på att min Farmor hade varit förbi gammelmormor på hemmet. Hon har varit dålig väldigt länge nu, hon är trots allt 98 år. Men saken är den att hon alltid brukar ligga på rygg och ha någon uppfattning om vad som sker. Den här gången låg hon i fosterställning, hon reagerade inte när farmor kom in i rummet, och så mumlade hon: -Jag är rädd . . Jag är så himla rädd!

Är det så man ska behöva känna? Ska man bara ligga där och vara rädd och ensam? Då skulle jag hellre vilja dö plötsligt. Smärtfritt.

Är rädd att förlora någon jag älskar. Är rädd att själv få ett besked som: Du har inte lång tid kvar nu.

Mammas arbetskollega kollapsade en dag på jobbet. Hon fick veta att hon hade cancer i hela kroppen, och att hon förhoppningsvis skulle klara sig över påsk. 2 veckor alltså. Hon sa att om hon var en hund skulle hon velat ha en spruta.

Önskar ingen döden. Verkligen ingen. Det är hemskt . . Och precis som gammelmormor Stina så är jag så fruktansvärt rädd. Jag vill tro på något efter döden, men det är att inte veta som skrämmer mig.

Jag är rädd!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0